— Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har du hittat på, sen du blev på överblivna kartan — giftermål är som en purgering, förstår du — ränsar magen, sa flickan — ja, ursäkta, kära kusin, men du är ju ingen duvunge längre —
— Men du tänker inte på vår lilla Alice — —
— Äsch, moderna flickor! Va, Alice?
— Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!
— Stygg — hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men nog är du alldeles förbannat — hm — ja, förlåt mig, kära kusin! Du känner mig ju.
— Ja, gunås, så visst — du är ohjälplig — men det var det jag ville säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes, klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner — psalmboken hade glidit åt sidan — och högra armen låg inte som den hade gjort förut — —
— Sa mamsell Andersson, ja!
— Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?
— Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket mellan himmel och jord — —
— Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust! Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll — inte för att jag önskar dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre — —