— Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag — eller vad säger artisten?
— Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju ingenting.
— Ja, sade majoren — det påminner mig om en gammal gravskrift, som låter så här:
Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus.
Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan
vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.
— Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok! Grumla inte hennes själ!
— Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?
— Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte flickans i dunklet.