Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan kinematografiskt.
Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.
För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian Exhibition — i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing, och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor, som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka, att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran. Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och lärde mig på det så mycket att jag redde mig.
Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna. Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.
Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några mungos fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med giftiga ormar.
Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen, som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.
Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med musiken.
Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där mungos voro placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.
Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en mungo.