— Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.
— Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?
Jag nickade.
Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad innanför dubbla rader korallrev.
Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med fruktansvärd fart.
— Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.
— Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än som vol plané.
Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta som av plikt eller vana — pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.
Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: — Det där gjorde du bra ifrån dig!
— Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord enkom för landstigning.