— Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara i Frisco förrän i morgon kväll.
Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.
— Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop monoplanet.
— Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du hör här strax bredvid.
Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.
— Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.
Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en svag bismak av poliomyelitsulfat — ön var alltså vulkanisk — men detta lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.
Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande. Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra. Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna rakt in i tropikens hjärta.
Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.
Kalle Cederström sade: — Jag har haft öga på den där hela tiden — jag bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns Texas’ präriesköldpaddor — de var ännu jäkligare. De sprang bort med våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk — jag tror att jag fått vandrande njurar — men det är väl att man har monoplan, så att man kan hinna i fatt dom om dom smiter — hör du, nu går vi ner och plockar oss ett par dussin ostron — jag tyckte dom såg ut som Flatstrands — och så dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor — vi böra åtminstone ha ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven Hedins nästa uppgift att ta reda på dom — om han kan få eskort, annars reder han sej inte.