— Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!
— Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!
Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden pärlor av sig själv — alldeles som det skall vara.
Kalle Cederström sade: — Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock — den faller ju lugnt och lodrätt!
— Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom fallet, kunna vi det också — revolvrarna klara! Låt oss försöka!
Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.
Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön — och i nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta som torskar.
Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.
Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.
Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.