När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något sällskap. Men vilket?
Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.
Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.
Jag föreslog: — Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig. Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag väntar dig vid båten. Adjö.
En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.
Han började tala.
— Tror du att jag får flugan?
— Det beror på dig själv.
— Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.
— Det blir allt svårare med åren.