Jag frågar: — Vad är det med farbror?
— Det är mitt gamla bråck — det kommer alltid då jag blir arg.
Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att föreslå: — Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?
— Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!
Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en bergknalle med huvudet lägre än underlivet.
Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han var svensk. Skål för Sverige!