En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig glömma hans synpunkt på saken. Han sade: — När du blir så gammal som jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har burit dej fint åt?
Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.
Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina sockerbitar och skorpor.
På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse med denna min ungdoms njutning.
Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!
Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).
Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren och min far att följa med.
Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts — nu skulle jag söka efter guld därnere.
Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar upp i rymden.