Sjöholm.
»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»
Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt här på jorden.
Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr, gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens kvinnor satte ära i att kunna — göra ost, väva, spinna, göra kalas och dricka kaffe.
Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.
Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.
På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter och skriver åt en gammal processmakare.
Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig. Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.
Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man, kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.