Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.
— Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin flintskalle.
Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin av en hatt som han gick med för tillfället.
— Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!
— Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade Mattson efter något funderande.
— Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och förkyler mig! Men fort!
Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.
Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons huvud.
— Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av kapten eller styrman.
Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.