— Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum. Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?
— Det tror jag inte, men jag skall undersöka.
Det enda jag fann var en flaska vermut.
— Ro hit med den, sade Adamson.
Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.
Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i ansiktet och satte glaset ifrån sig.
— Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det är med dig!
Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.
— Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?
— Det är vermut — men jag dricker inte mer!