Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne lyste i hans blick.
— Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När kan vi komma till stan?
— Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.
— Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan, flugan, skrek han, som jag fått. Flugan förstår du! Det surrar inne i huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans? Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en varning? Å — det är slut med mig! Slut, slut!
— Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första anfallen komma — men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten — svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!
Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.
— Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i den.
Jag lyfte av Adamson begravningshatten.
En svärm av flugor störtade surrande ur den.