Ångbåten lade till.
På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen gassade i vindstillan.
— Nåd och frid! ropade Karlsson.
— Nåd och frid! svarade änkorna.
Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av eau-de-cologne utströmmade från honom.
Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade.
Men så brast det löst:
— Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du, Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!!
Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten, som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i ansiktet. — Jag känner verkligen inte igen — — måtte vara något misstag — —
— Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte svårt å komma åt brännvin, din skojare!