Broder Karlsson.
Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste.
Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så välsignad.
Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen?
På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade, som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med folk, ty Karlsson skulle komma med Runar.
Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna, ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren tåga därin.
Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl, som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och tolvskillingar.
Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: — Nej, pojkar, nu går vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp å butäll!
Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan. Pojkarna följde honom.