— Jo, det är ett slags träsnideri — man skär gubbar och landskap och vad som helst — man skär ut det i trä och sedan trycker man det.
— Trycker man det?
— Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi.
— Hör nu, kan herrn leva på det?
— Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken.
Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig under återstoden av resan.
Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till Liljefors för att decimera antalet av hans harar.
På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken. Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen:
— Herre gud! Det finns folk som har det bra!