Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen sköt en — och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och träffade på Xylografen just där han blivit posterad.
— Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina fötter.
— Nå, men varför kan du inte tala om det då?
— Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter. Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl ingenting att skräna allstot om.
Det var Xylografens första hare.
Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom!
Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran bygd.
— Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt xylografi.
— Xylografi? Vaffan ä dä för nånting?