En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar, men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk och listar ut det av naturen han ser — målar som hans kamrater från åttitalet — medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste, men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder.
Som vi alla göra.
När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara den skönaste svenska dito:
»Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt,
som ljuset enögd, på åttafotade springarn;
den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
och allting visste den vingade tidningsbringarn.»
så sade han: — Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra skriver ju bara kupletter.
Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms ideal.
En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’ Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också blivit jägare på samma sätt som Xylografen.