Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från ett vrak — en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det mystiska ordet »Här».
Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna och frön åt de andra — och i solen gassar sig katten Johansson, en flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är traktens störste Don Juan — åtminstone bland kattor, och Xylografen pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson!
I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer.
Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L. där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris — och historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell på halsen på Operan — och hundra minnen från den underbara stad som heter Paris.
— Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse!
— Accepteras!
En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något. Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien — åkademien, säger han med lätt ironi — började vakna.