— Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar, sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt.
— Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg.
Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal.
Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson, och det ämnet var rikt nog.
Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka.
För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna brännvinet och konjaken:
Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar ögonblickligen.