Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid.
Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron.
Vem var baron?
Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe.
Vad för slags böcker hade baron?
Ja — det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda med böcker i dyrbara band.
Men då kanske han inte ville låna ut dem — —
Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra.
En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet, en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara färdig.
Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden, när vi kommit in i vardagsrummet.