Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget. Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av täljsten.
— Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden.
— Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu kommer han!
Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak. Jag frossade redan i tankarna.
Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln. Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar.
— Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra litet toalett — detta är den nye informatorn kan jag förstå — välkomna, välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats sen min tid?
Jo då, jag drack toddy.
— Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ discimus, sade de gamla romarna.
Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen hängde, som sig bör.