— Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om dagarna? Tunt om flickor är det i trakten — det är som om könet skulle dö ut. Annat var det på min tid.
— Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade kyrkoherden. Han bara läser och läser.
— Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker?
— Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se, kanske?
— Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och fördjupade mig i de kära gamla och —
Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen.
— och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning, när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa mig för veckor i mina studier. Ni vet själv — det kan se oordnat ut på ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår kandidaten själv!
— Fullkomligt!
Kyrkoherden talade: — Kandidaten har verkligen kommit hit för att framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att framföra den, viss om att min rekommendation skulle gälla något. Kandidaten som är mycket rädd om böcker, skulle vilja låna — — —