Efter någon tid ingick följande svar:
Bäste broder!
— — — varvid det visade sig, att det stora biblioteket endast bestod av bokryggar i guldsnitt, fastsatta på träställningar. Det var därför han var så rädd att visa sina skatter. Han efterlämnade endast tre böcker: Adelskalendern, Gödsellära av Svanberg och Husdjurens vanligaste sjukdomar, och på någon av dessa är du väl ej spekulant.
Ja, han var ett stort original, frid över hans stoft! Hälsningar!
En kask på Harön.
Förra veckan red jag över fjärdarna till Harön. Solen sken, snön gnistrade och på de barblåsta fläckarna var det som att rida över svarta speglar, där broddarna slogo silverstjärnor. Hästen, som stått inne några dagar, var yr och sträckte ut. Det var som på en kapplöpningsbana, bättre och jämnare än någon annan.
Vid Treskärssundet steg jag av för att låta hästen pusta och glädja honom med en kaka bröd. Men han ville bara vidare, frustade och nafsade. Och innan jag fått foten i styrbords stigbygel, var han inne i galoppen igen.
Genom sundet såg jag havet gå öppet, mörkblått med skumtoppar. När jag fått kumlet på Lågskär ens med tallen på Furuholmen, styrde jag två streck åt babord, alldeles som under segling, och höll ned på gattet mellan Orrskären, och om en kvart såg jag Harön framför mig lysande som en hög snödriva med röda stänk här och där — de små stugorna och skolhuset och kapellet. Vid Ettöringen gjorde jag en lov för ett par ruskor — det kunde vara Mattsons lakryssjor — men sen var vägen klar, och om en stund red jag upp bredvid ångbåtsbryggan och höll utanför Tulianders speceri- och diversehandel, öppnade och frågade: — Får jag komma in? Men jag är inte ensam!