Så se vi ett bloss framför oss. Någon annan fackman tar kräftor. Vi ha också sett, hur vattnet grumlats under de sista minuterna. Vi släcka blosset, springa in i skogen, snava över tuvor och trädrötter och gå ned i ån en bit ovanför våra föregångsmän, kanske ägarna till fiskvattnet. Vi stampa i gyttjan, grumla upp vattnet och ha snart tillfredsställelsen att se blosset släckas och konkurrenterna gå hem. Sådant är livet. Man går nämligen alltid mot strömmen.

Och att sedan lastad med kräftor, då dagen börjar rodna, gå in i en hölada, borra ned sig i höet och under syrsornas musik, medan ångan från de genomvåta kläderna står som en rök ur höet och kräftorna prassla i korgen eller säcken, somna in, det är värt mera än plikten på att ta kräftor vid bloss.

* * * * *

I varje småländsk sjö finnes den stora gäddan. I ån hemma fanns den stora gäddan också. Jag kom en dag efter ett abborrmete och passerade åbron. Där strax bredvid i vassen stod den stora gäddan. Hon var lång som en karl och jag tyckte, att hon tittade på mig med baksluga ögon, gulbrunrött glittrande och så rovgirigt som endast en gädda kan titta. Jag tycker, att tigern är en diakon visavi gäddan. Jag kastade ut min krok med daggmask på. Hon gick fram, såg på masken, vände och gick ut i ån full av värdighet och kraft. Vassen viftade då hon gick ut. Hon hittades sedermera död med ett ljuster i ryggen. Hon var två och en halv aln lång.

* * * * *

Det finnes en sjö där nere, om den icke blivit sänkt än. Eller var det snarare en göl. Stränderna voro gungfly med porstuvor och Ledum palustre och Andromeda polyfolia. Det fanns rudor i den sjön. Där såg jag också sjöns stora gädda. Jag gick ut på gungflyt med min snara, och hon kom ut under tuvan, gjorde helt om och såg på mig. Jag satte snaran om hennes hals, hon ryckte mig framstupa och försvann med snara och spö. Där fanns abborrar så gamla, att de hade löss på huvudet. Detta är ingen fabel.

* * * * *

Mitt i en milsvid hjortronmosse var ett hål med svart vatten, och i det fanns sutare. Den mossen skall en gång få sin särskilda historia. Sutarna voro blinda och täckta av grönt slem. Det gungade en halv mils lång väg runt omkring det svarta hålet. Där hade en torpare drunknat en gång under hjortronplockning. Vid högsommartiden var mossen nästan farlig. Porslukten fyllde ens lungor och den våta värmen steg upp från de tranbärsfyllda tuvorna. Man blev tokig i skallen och ville sova. Myggen dansade mellan de manshöga martallarna, och man gick som på ejderdunskuddar. Jag återkommer senare kanske till den mossen.

* * * * *

Vi togo fisk vid bloss också. Gäddorna och lakarna sovo i lä av bottenstenarna i ån. Med ett särskilt, inlärt tag höggo vi dem med blotta händerna. Vi togo andungar, som vi jagade in i någon återvändsgränd och tvungo att ge sig. Vi voro skinnstrumpor i miniatyr.