Vi gjorde också jodkväve för att skämta med folkskolealumnerna i gården.
Man köper jod (kristalliserat) och häller ammoniak över det. Resultatet blir ett pulver, som vid minsta beröring exploderar, sedan det torkat. Rör man vid det, gör det ganska ont vid explosionen. Vi lade ut de halvtorra pulverna på fönsterbläcken så att våra fiender skulle se dem. Om en stund, sedan de torkat i solen och vi slutat vår bevakningstjänst, kommo gossarna för att fördärva våra experiment och sökte skrapa ned jodkvävet med den påföljd att det exploderade och lämnade duktiga märken på våldsverkarnas händer. Det var vår glädje att se pojkarna hoppande omkring på ett ben och smällande med fingrarna under intryck av explosionens våldsamhet.
Jag gör nu ett uppehåll i mina skolminnen, ty jag vill beskriva mitt liv på landet, både innan jag hade ferier och sedan jag blivit nog bildad att tillerkännas någon vila från studierna.
Feriesystemet är ganska bra. Funnes det ej, skulle man bli för lärd och börja på att omdana samhället enligt Marx och Bebel och andra. Ferierna äro lättja, glädje, ett offer åt det mänskligaste i vår natur. Ty människan bör vara så litet trist som möjligt. Jag skulle vilja kalla denna min tillvaro i obygden där hemma med ett något sentimentalt namn: Mitt livs poesi. Men även sentimentalitet är, såsom existerande, berättigad.
Förbi järnvägsstationen hemma flyter en å med kräftor i, och gäddor, abborrar och lake, världens härligaste fisk, på vilken man måste ta halvan, om man inte är en ouppfostrad, hjärnlös goodtemplare. Vi snärjde gäddorna med mässingstråd, som vi glödgat i köksspiseln och doppat i vattensån. På middagarna stå gäddorna, dästa av rov, och sova under näckrosbladen fläktande i sömnen med fenorna. Då kommer människobarnet med snaran på ett granspö, träder den om gäddans hals, gör ett ryck, och fisken sprattlar i strandgräset.
Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna, urtidsfiskar i släkt med malen, och under strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i sina labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att hoppa på åkanten, kommo de baklänges ut ur sina kamrar.
Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för att fånga en tvåtumskräfta. Men vi voro lätt ekiperade, hoppade ur våra linnebyxor och höggo, dykande om så behövdes, vårt rov.
Den primitiva människan är på samma sätt som barnet jägare och fiskare. Låt oss återvända till det tillståndet!
Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän. Vi klättrade upp i tallar, vilkas kronor torkat, skattallar, och höggo töre. Kådan sipprade ut ur träet och det behövdes endast en tändsticka för att få en eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av järnband, där det kluvna töret låg som bränsle. En av sällskapet bar lyktan, en säcken med ved och en fångade kräftor. Endast den som varit med om den förbjudna kräftfångsten vid bloss, kan förstå dess stämning och känna hur vacker en natt kan vara.
Vi gå på åbottnen i trasiga skor för att vattnet skall rinna ur. Kräftorna krypa runt omkring oss, och med instinktiv skicklighet ta vi 2, 4, 6 i taget och stoppa dem i säcken, som vi bära på bröstet. Stundom fördjupar sig ån till dyhålor i krökarna. Där gå de stora kräftorna och vi måste dyka och treva under strandtuvorna efter de flyende vidundren.