och glatt och ljuvt ett liv har fått, en bild i väven virkar jag och ger den dina drag.
Och falla stygga tankar på, din blick skall ge mig styrka då! — Du vet ju, att jag tyda vet ditt ögas hemlighet!
Jo, jag tackar jag! Det var just vad jag inte kunde! Ty jag vågade inte fria, utan hon gifte sig med en annan, kanske emedan jag bara gått och fånat och suckat och talat om Rigel och Vega och den strålande Aldebaran och gnott igenom hela Vintergatan. Jag hade för resten inga pengar, inte ens en koja, kanske knappt ett hjärta, ty jag var bara 20 år.
Det sista jag skrev till henne var detta:
Drömde mig en dröm i stjärnfager natt,
medan sömnen tungt på mitt öga satt — — —
Runor skrev han under mitt ögonlock,
lönnliga, men lätt av mig tydda dock — — —
Hennes namn jag drömde, som ingen vet,
hennes, som ej anar min hemlighet — — —
Jag har glömt resten, men den var med all säkerhet minst lika idiotiskt sentimental som början, vilket bevisas därav att den inte tog skruv. Och för övrigt hade jag skvallrat om hemligheten för en massa.
* * * * *
Emellertid kom livet med sitt allvar. Jag skulle bli informator, och förvisades med blödande hjärta till det innersta av Småland, 4 mil från närmaste järnvägsstation. Utom min discipel bestod mitt umgänge där av en soldat vid Kalmar regemente och en vävskedmakare. Det var dessa båda, som lärde mig livets mening.