Vävskedmakaren var en ung man och skötte sitt utdöende yrke med fabelaktig skicklighet alla dagar utom lördagar, söndagar, måndagar och tisdagar, och stundom inte heller på onsdagarna, om han var sängliggande till följd av delaktighet i något slagsmål. Jag har aldrig träffat någon människa som varit så livad för slagsmål som vävskedmakaren, och sällan någon som med sådant jämnmod tog stryk för sin kärleks skull om lördagskvällarna, då traktens tärnor lustvandrade på landsvägarna.
Full av medömkan över hans öde slöt jag mig till honom och han omfattade mig snart med vänskap, sedan hans lantliga misstänksamhet väl gått över. Jag täljde stickor till vävskedar åt honom. Jag köpte en dag en liter 75-öres-konjak — konjaken var billig på den tiden — samt inbjöd soldaten Sköld, en jättelik dräng på en egendom i närheten, att deltaga i vår orgie, ty vi, vävskedmakaren och jag, anade blodiga skallar senare på kvällen.
I närheten låg nämligen en fabrik, där man tillverkade något i ylleväg — eller kanske det var bobiner — och den fabrikens arbetare hatade oss båda, isynnerhet vävskedmakaren. Jag hade nämligen på en auktion köpt en kappe cigarrer. Där hade varit tobaksfabrik, fabriken gick omkull och lagret av kålblad och cigarrer såldes till det ganska höga priset av 25 öre kappen. Dessa cigarrer voro av de mest välgjorda jag sett vad formen beträffar, men lämnade åtskilligt övrigt att önska visavi kvalitén. Man tände den som vanligt sedan man bitit av en tum av den i gammal pipolja doppade spetsen och rökte under en halvtimme utan att det syntes på cigarren. Han bara krökte sig något. Sedan fick man elden i munnen och slängde bladpipan med en förfärlig hädelse ifrån sig.
Cigarrer av detta slag hade varje bonde i socknen förvarade i sin källare, för att de skulle hålla sig, och av dem rökte deras söner.
Jag hade en söndag efter kyrkan bjudit två av bobinarbetarna på var sin cigarr, den ena laddad till hälften med krut, och den andra genomdragen med hästtagel och nästan fylld av sådana.
Mannen med tagelcigarren märkte ju ingenting nämnvärt, fast han tyckte att den smakade underligt. Men då skottet brann av för mannen med krutcigarren, och detta under det han lustvandrade med en fästmö, var måttet rågat.
Vi anade detta och jag engagerade därför soldaten vid Kalmar regemente Sköld att deltaga i det blivande slagsmålet. Han var som krigare genast villig.
Vi tillbragte lördagsaftonen med toddydrickning, rökning av de härliga cigarrerna och täljning av vävskedstickor, och då den särla månen rann upp på sin dunkla päll, dillade vi ut för att deltaga i den vanliga dansen på bron över Emån och avvakta en eventuell kalabalik.
Vi kommo, dansade och segrade hos kvinnorna, men plötsligt kommer en träsko singlande genom luften och träffar vävskedmakaren i ryggen. Uppmanande våldsverkaren till ridderlighet — eller kanske jag skällde på honom, om jag tänker efter — får jag träskon n:r 2 mitt på näsan och rusar blödande mot mina angripare.
Men dessa voro minst tjoget fullt och inom en halv minut låg jag på rygg i diket försvarande mig med en bit av en gärdsgårdsstör och mina bastanta skor, tills jag ej orkade längre, utan halvt avsvimmad lät mig behandlas som vilket kolly som helst.