Under tiden stod Sköld och betraktade scenen med av toddyn dävna tinningar. Men så uppger han ett bölande och rusar in i högen, får fatt i en pojke och begagnar den som tillhygge. Man rullade i dikena runt omkring, och efter en minuts arbete voro jag, vävskedmakaren och Sköld samt tillhygget de enda på platsen. På något avstånd stodo flickorna och betraktade oss beundrande. Bobinisternas språngmarsch förtonade i fjärran vid kyrkvägen.
Och sedan dansade vi hela natten, och när morgonen randades, daggig och friskt kylig, såg solen oss i Skölds trevna kammare vid morgontoddyn. Vid den åldern kunde man tillåta sig en liten extravagans. Nu äter man gröt om mornarna i stället.
Vävskedmakaren, som fått en hel rockärm bortriven, rev nu bort den andra också och satt som i väst. Sköld sjöng visor från Hultsfred, och kyrkfolket, som sedermera fann oss liggande och skrålande i det höga gräset, betraktade oss med ursinniga blickar.
Men vävskedmakaren blev sentimental och utvecklade sin levnadsfilosofi, ackompanjerad av Sköld som skrek eller vrålade fram sin. Båda voro skeptici och trodde inte på fan. D.v.s. vävskedmakaren hade sett honom en gång då han var liten, men han var nu som karl icke riktigt säker på om han sett rätt eller ej. Sköld trodde däremot på fan, men han var major och hade satt in Sköld på 4 dygns arrest och därför skulle han… rrrr!… snart få se vems ande han hoppade bock mä! För ingen smålandspojk tog arrest av någon smörbuk till major inte, nä, så… rrrr…
— Ja, men du tog ju arrest i alla fall, sade jag.
— To ja?! Arrest! Nä, så — hör du säj om dä en gång te så trär ja opp dej på gärdsgårdsstörn. Men majorn ska ha igen 'et — — — rrr! För resten ä han en regäl karl å den som säjer nåt om honom får — — — rrr! — — gunga lätt som en attanskilling å tig sen!
Men vävskedmakaren var fortfarande skeptiker. Han trodde inte på kärlek, d.v.s. på flickor och när han gjort sitt nästa dussin skedar färdigt skulle han hoppa i Emån. Jag trodde inte heller på flickor, men så länge det fanns cigarrer till 25 öre kappen, var det ingen nöd.
Och vi rökade under slagsmålet söndertrasade cigarrer och föraktade mänskligheten.
Ett oupplösligt vänskapsband för en sommar var genom detta slagsmål och dess nachspiel knutet mellan oss tre. Sköld, som var stor fruntimmerskarl, var ofta bortbjuden på dans och körsbärskalas och han tog mig alltid med, ofta vävskedmakaren. Sköld åt rubb och stubb, bären med kärnor, blad och smärre grenar, och där han gått fram i ett träd grinade förödelsen mot betraktaren. Och sedan han ätit till dess kvistarna stucko ut ur munnen på honom, lade han sig att sova ett par timmar, varefter han dansade så att stugan knakade, tills han kollrat bort bondens vackraste dotter. Och på hemvägen fick den kärlekskranke vävskedmakaren gå mellan oss för att icke få det kok stryk av rivalerna, som annars var obligatoriskt. Det var en härlig tid. Och min discipel förkovrades under min ömma tillsyn och kom upp i 3:dje klassen i något läroverk i Småland. Förmodligen välsignar han mitt minne.
Tiden var inne, då fosterlandet krävde min inställelse på Hultsfreds slätt.