I sällskap med en hop tappra ynglingar hade jag underkastats okularbesiktning från topp till tå i bara mässingen och befunnits ovanligt välväxt samt i hög grad lämplig att ingripa, om krigets åskor skulle börja mullra över våra ängder. Jag hade infösts i en boskapsvagn och under skrål och dryckenskap sett hemsocknens tallar jaga förbi tåget, jag började få en aning om vad kriget är.
Jag befann mig äntligen på slätten. Iförd en kostym, som väl från början omslutit någon veterans från Leipzig och Norge ärriga hjältelemmar, betraktade jag mig i min snusdosas mönjeomramade spegellock. Min mössas rakt utstående skärm var sprucken och klädet grönt av ålder. Om jag hastigt gjorde heltom, vägrade huvudbonaden i vändningen, ty den hade ursprungligen varit avsedd åt något förhistoriskt djur av obegriplig storlek. Rockärmarna voro en halv aln för korta, under det att de ärorika byxorna, vilkas pådragning fordrade mod, voro av den då för tiden icke ovanliga konstruktionen, att man kunde gå rätt länge, innan de visade böjelse att följa med.
Men mitt gevär var blankt och jag brann av längtan att få spänna vådor och peta ut med bröstet, och jag kände i min själ ett börjande och rättmätigt förakt för de civila, och jag begrep ej, hur jag kunnat ha självkänsla så många år utan uniformen.
Man frågade mig, om jag ville exercera eller skriva om dagarna, en fin uppmärksamhet förorsakad av min bildningsgrad. Jag ville exercera. Och jag fick exercera. I "långsam marsch" släpade vi oss fram över den brännande, darrande slätten. I språngmarsch hastade vi mot fingerade dödar under vilda hurrarop. Vi lärde oss hövlighet mot befälet i "Undervisning för infanteristen", denna djupt anlagda bok, som väl nu är antikverad. Om mornarna sjöngo vi Din klara sol går åter opp, om också regnbågens tecken visade betänkliga avsikter att bli humbug.
Vi kröpo i skyttelinjer och klickade hastig eld, vi tuggade snus och åto sluring. Jag lärde känna n:r 64, Klas Alfrek.
I vår militära utvecklingshistoria kommer han säkerligen aldrig att göra sig ett namn, då det en gång smäller, men ändå vilar jag mig stundom vid hans minne.
Klas Alfrek var till längden en jätte på 3 alnar och 5 tum, men smal och s-formig. Hans profil var en äldre vit fåras. Rött hår, vita ögonbryn och ljusblå ögon förlänade hans ansikte ett obeskrivligt okrigiskt uttryck trots den största mullbänk, Jönköpings s.k. 8-tumsnus, som troligen någonsin inlagts i vårt land. Han njöt av att vara militär, ty så god och närande kost som bestods på slätten hade han aldrig fått förut. Då vi anföllo den halvkanna feta ärter, simmande i flott, som bestods oss varannan middag, och jag med möda satt i mig ett tum ur kopparflaskan, hade Klas Alfrek för länge sedan slukat sin portion och fått påfyllning, vilken ävenledes försvunnit. Han visste att jag ej orkade mer.
— Får ja dia arter? var då hans vanliga bön, och han fick dem. Vi beräknade, att han dagligen satt i sig halvannan kanna ärter eller sluring. Det oaktat tuggade han ankarstock vid varje på stället vila, medan han klädde sig om mornarna och innan han somnade på kvällen. Och då vi om söndagarna efter predikan stodo försänkta i en kort och tyst men innerlig bön, var ankarstockens knastrande mellan Klas Alfreks käkar det enda ljud som genombröt stillheten.
Vi sutto en dag i baracken och njöto under korpral Storms ledning av undervisning för infanteristen. Storm föreläste andaktsfullt: "För att förekomma fotsvett bör soldaten ofta ombyta strumpor samt, så ofta därtill tillfälle gives, tvätta sina fötter."
— Nå, Klas Alfrek, va va dä som föreskrevs i detta hära monumentet? Va nu inte blyger, för här är du ju iblann goa vänner å kammerater å ett högglit å humant befäl!