Klas Alfrek teg.
— Tänk nu ätter! Va skulle din gamle far säja, om han finge veta, vilket hälsikes spettalshjon han mä smärta fött te världen? Om de inte vore förbjudet i krisslagen så skulle ja järtar i min lever ta å rita opp hela Hulsfreslätt mä baracker å loschamenter på bakvagnen på dej mä läskstången, din hundra fasen, å vore dä inte förbjudet i krisslagen, skulle ja skälla ut dej, så du inte vore värd mer än sillpåsen, din — Sjöng ut nu, i annat fall kommer du i mörk å bler arkebuserad å halshoggen!
Varpå Klas Alfrek reste sig upp, knäppte händerna och läste med katekeston:
— Om suldaten tvättar sia fötter å byter bort sia strumpor, så förekummer skoskav.
Klas Alfrek är koncentrationen av mina minnen från Hultsfreds slätt. Han representerar med all säkerhet det släkte, som fostrar en Sven Dufva. Olyckligtvis ha Sven Dufvor nu för tiden sällan tillfälle att utmärka sig genom annat än sin naivitet, och det är synd. Ty nog är det mera riktigt och sympatiskt att slåss man mot man än att ligga och skjuta på en halv mils avstånd på andra hederskulor, som man inte kan se vitögat på.
Nej, tacka vill jag förr i världen, då varje karl fick ett kvarter brännvin, innan han gick att slåss, då gevären brände i händerna, då gossarna slängde gevären, när det ej fanns tid att ladda och rusade fram med blodsprängda ögon och längtan att mörda de främmande skäggiga männen, som kommit att ta deras kor och deras åkerlappar, Ty det måste väl finnas ett höjdmoment i varje kamp, då individen vill ta ut sin rätt och bli vilddjur. Jag tror nära på, att, då människorna kommit till det status, att de icke ens med kikare på siktena kunna upptäcka varandra, de tröttna på modern krigföring och återgå till knytnävarna. Men det dröjer väl kanske 1000 år än. Jag skulle vilja stiga upp ur min grav då, om jag är död, och skallra med knotorna och gräva upp mina kamrater ur högarna och plocka reda på bitarna av Sverige. Sedan skulle slagsmålet börja. Jag ber läsaren förstå, att detta är ju endast önskemål.
Jag kommer ej ihåg andra årets beväringstid. Möjligen slutet av densamma, då jag efter en stormig natt med kamrater och officersvolontärer, vilka väl äro majorer nu — minst — eller kanske löjtnanter — kom på fel tåg från Hultsfred och kom till Vimmerby i mycket glad sinnesstämning. Jag kommer ihåg, att jag ej hade någon krage. En spännhalsduk avslutade min smokingkostym upptill — ty jag var redan då en för mitt yttre svag människa. Ett vänt skjortbröst gjorde mig fruktansvärt elegant för resten.
Jag kom till Uppsala. Det var året innan jag fullgjort andra årets värnplikt. Jag påpekar detta, på det att historieskrivaren icke må göra några misstag, men jag vill gärna ta alla hophörande händelser på en gång.
Jag kom till Uppsala. Jag kommer ihåg, hur min strupe hopsnördes, då jag från tåget fick se slottet på höjden och domkyrkan och studenterna, som latades på perrongen. Det var, som om jag skulle ha stigit in genom en dörr i ett öde, ljust, stort rum med vita väggar och en röd fris överst vid taket. Just det intrycket fick jag. Kanske det var slottets färg och vintern, som gjorde det, men det intrycket kan jag aldrig glömma.
Kamrater voro nere och mötte mig. De hade cigarrer i mun och käppar i händerna och verkade mogna män.