Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något sådant förr. Ett rökfyllt rum, där ögonen värkte och där det luktade punsch och där ett par hundra unga människor skreko så mycket de orkade.
I ett hörn hade de examensfäst och där voro vi inbjudna. Någon hade tagit teologikofilen och han skränade av glädje och berättade ideligen, hur han var absolut okunnig i sina ämnen, men han hade ändå fått non sine, och nu skulle vi dricka punsch. Vi drucko punsch och voro glada allesammans, att inte professorn genomskådat honom, ty i annat fall hade vi gått miste om aftonens högtidlighet.
Vi började sjunga fosterländska sånger och jag började sjunga med. Jag beundrade honom, som tagit examen och ställde upp ett dystert horoskop för mig. Jag kunde nog aldrig ta någon examen.
Jag hyrde mig ett rum och köpte mig en kardus tobak, samt lyckades verkligen taga examen stili latini pro gradu philosophico. Jag har alltid ägnat mig åt latin, varför jag utan vidare svårighet listade mig igenom samt lyckades till och med hjälpa ett par äldre män. Jag hoppas att uppmärksamheten hos vakterna nu är större. Men i fuskandets konst var jag, som jag redan påpekat, en bjässe, och jag tror, att jag ännu har bevarat något av den vakenhet den kräver för min ålderdom. De båda gamla männen voro naturligtvis teologer. Jag har aldrig haft någon vidare sympati för teologer. Undantag finnas dock, ehuru i ett så försvinnande fåtal, att jag nästan ångrar att jag omnämnde dem.
Min ärliga och uppriktiga föresats var verkligen i början att ägna mig åt studier, speciellt filologiska. Jag köpte böcker och antecknade mig till kollegier. Min dröm var att inom en ej alltför avlägsen framtid som rector magnificus leda universitetets öden, medan mitt rykte som världens största auktoritet i jämförande språkforskning skulle stadgas alltmera, till dess jag mätt på lagerbärsblad och dignande under utmärkelser på min 100-årsdag skulle avvisa den deputation från jordens alla hörn, vilken skulle komma och uppvakta mig med en borduppsats i platina och koh — i — noorer, med en vräkigt avmätt handrörelse och säga: — Ställ'en i tamburen och gå och ät middag på Rullan. Jag bjuder!
Sedan skulle jag peta undan några lik i domkyrkan och låta begrava mig på något extra fint sätt.
Nobel muss die Welt zu Grunde gehn!
Allt det där skulle nog kunna ha realiserats, om jag inte ansett det nödvändigt att först orientera mig i staden och studentlivet, innan jag lade grundstenen till min pyramid. Att lära känna poliskåren och dess sinnelag låg mig särskilt om hjärtat.
Jag släckte därför en lykta en kväll. Den konstapel, som högg mig, var tydligen ingen vän av dylika oskyldiga förströelser. Jag fick plikta och blev uppkallad till inspektor för att erhålla varning.
Det första steget på brottets bana är det svåraste. Med darrande knän och ett rov för de stridigaste tankar, med schavotten hägrande för min inre blick eller åtminstone en förstörd framtid som lindrigaste resultat av mitt pliktförgätna beteende trädde jag in till vår avhållne inspektor, han som förstod sig på pojkar, allas vår farbror Fritiof Holmgren.