Vi voro mera burschikosa, men vi hade bestämt mera entusiasm. Och att vi läste mindre berodde säkerligen på det dåvarande examenssystemets opraktiska sidor, vilka nu sägas vara avhjälpta till stor del. Vad det berodde på, att vi drucko mera pünsch, vill jag inte yttra mig om. Kanske det berodde på starkare nervsystem. Jag blev emellertid klubbmästare i nationen, den viktigaste av alla ämbetsmän. Strängt taget är denna befattning viktigare än man tror. Det är smörgåsbordet och nachspielet som förenar, förbrödrar, avslipar kantigheter och jämkar ihop åsikter överallt, där två eller tre äro församlade. Och om inte helan och halvan vinkade en bit inne i perspektivet, skulle alla förhandlingar i alla sällskap draga ut i oändlighet och sluta som polsk riksdag med ovänskap för livet, mord och likbegängelsen.
Stundom slog mig det s.k. samvetet. Jag gick hem, omvärvde mig med stinkande piprök och studerade Horatii satirer, Iliaden och Oidipous Basileus. Eller också gick jag på kollegiet i nordiska språk och njöt, verkligen njöt av Kalle L:s utmärkta utläggningar. Så kunde det gå en vecka eller så. Då gick man i Filologiska föreningen och talade en hisklig latin, stundom tåligt åhörd av gubben Häggström. (Undrar om föreningen finns kvar och om man talar latin än?) Och på biblioteket övade man sig i forskning om Äoskulten.
Så fick man plötsligt ett så förbaskat gott samvete, att man gick ned på Gästis och uppgav gärdet. Efteråt började man skyltflyttningen och gruffena, och dagen därpå måste man ha sillfrukost, entrén till flera dagars kringirrande på näringsställena vid det mest molnfria humör.
Jag var vid denna tid en yngling med ovanligt sympatiskt utseende, jag vill icke säga vacker precis, men nära ögat var det. Mustascherna utvecklades till min och alla dansanta och flirtoyanta damers tillfredsställelse. Jag hade ett sätt att se på flickorna, som kom dem att darra av blygt hopp. Jag dansade gudomligt och efter alla kotiljonger liknade jag förvillande en ut- och invänd vinternatthimmel. Jag använde de högsta kragarna i Uppsala. Min frack var visserligen något för liten, och om man rörde vid den aldrig så försiktigt med nageln, blev det ett kritvitt streck. Jag undrar än, vad detta kunde bero på.
Men min hållning och min statur voro oklanderliga, och när jag med den eller den baldrottningen svävade genom salen, hördes sorl av beundran. Till och med förklädena ville upp och flänga kring väggarna. Att jag allt detta oaktat kunnat bibehålla min klädsamma blygsamhet och ej blivit bortskämd är oförklarligt. Jag var naturligtvis filokorist. Vi gjorde en turné, ja, två turnéer genom landet. Det var huvudsakligen under dessa jag skaffade mig min bekanta världsvana genom frotteringen med folk av alla samhällsklasser och vistelsen på de flesta näringsställen i mellersta och södra Sverige.
Jag var naturligtvis kär också — — — Uppe vid slottet fanns och kanske finnes än ett hål i jorden, genom vilket man kunde krypa ned i ett halvt igenrasat valv. Där nere gjorde jag och en likasinnad den mest hänförande lyrik ibland om nätterna. Vi hade ved och näverbitar med oss och vid de fladdrande lågorna föddes våra dikter. Vi tyckte, att vi arrangerat stämningen så genom-skaldiskt, att endast mästerverk kunde bli resultatet. Men likt Fenix fingo skaldefostren förtäras av lågorna, sedan vi nyktrat till efter våra diktarorgier.
I största hemlighet började jag på en roman, naturligtvis om kärlek. Den höll mig inne nästan en vecka, efter vilkens förlopp jag eldade med den. Men jag skrev novelletter till vissa tidningar för 1,50 à 2 kr., ja, stundom 3 kr. stycket. De voro visserligen icke värda mera, men jag tyckte att det var bra litet. Och det tycker jag än, isynnerhet då man betänker, att Kipling åtminstone en gång fått 1 skilling ordet för en hel bok.
Jag insåg, att skriftställarens bana var törnbeströdd. Nej, hellre då studera till Rector Magnificus!
— — — Jag tröttnade emellertid inom kort på att hänga över böckerna. Jag ville skriva böcker själv eller måla. Redan i skolans femte klass hade jag sett en tavla, en vidrig kopia efter en ännu vidrigare tavla av Hellquist från hans akademitid, ett brunt snölandskap med brun luft, en stuga med eldsken ur fönstret och, som jag tror mig minnas, den oundvikliga gumman med risknippet på ryggen. Denna tavla kopierade jag och en likasinnad, som nu är artillerikapten och i likhet med mig har annat att göra. Våra kopior blevo om möjligt sämre. Min gav jag bort till en vän till familjen som julklapp med gyllene ram. Han har underligt nog överlevat denna jul och flera till, vilket bevisar den småländska rasens seghet.
I Uppsala utförde jag även på mina få lediga stunder konstverk, om vilka det tillkommer en eftervärld att yttra sig. Jag tiger blygsamt. En dag sade en man, som är målare, till mig att jag borde bli målare. Lättledd som jag är, reste jag genast från staden och slängde mig in på den nya banan.