Det var rätt tungt att lämna Uppsala med dess härliga och dansanta kvinnor, dess krogar, dess filologiska förening och dess Grindstuga. Men med ett hastigt ryck slet jag hjärtat ur mitt bröst och förtonade i fjärran.
Tillåten mig, mina damer, säga ett uppriktigt: fy fan! då jag tänker på hur det kändes.
Men liksom pastor Josef Rosenius i sin österländska reseberättelse citerar och sjunger andra skalders dikter, då något osedvanligt eller rörande möter honom, må det av samma skäl tillåtas min gamle vän Goethe att med några få rader uttrycka vad jag kände:
"Nun hab' ich mein Sach auf Nichts gestellt,
Juchhe!
Und mein gehört die ganze Welt,
Juchhe!
Zu Ende geht nun Sang und Schmaus.
Nun trinkt mir alle Neigen aus;
Die letze muss heraus!"
* * * * *
Men det som nu följer tillhör en tid, som ännu ej är historisk. Jag fick tillfälle att träffa alla människor som jag velat träffa, vilket till en tid är den högsta lycka en människa kan råka ut för. Jag köpte fina kläder och kragar, som mera liknade fabriksskorstenar än något annat, och reste till södern. Jag såg Vesuvius utspy den särskilt för yrkesmålare nyttiga pimstenen, jag frotterade mig med skuggorna på Romas forum, besåg Moulin Rouge och Bal Bullier och genomströvade med detektiver Paris och Londons mördarhålor. Jag drack kopiöst med öl i München och stoppade en gång lyxkurirtåget mellan Paris och Berlin genom att av misstag dra i alarmklockan.
Genom en serie av nödvändiga tillfälligheter hamnade jag i Grisslehamn, som nu håller på att bli badort med villastad, ett svenskt Monte Carlo med en riviera av ganska otuktad granit, mera ägnad för råbockar än människor. Här framlever jag en lugn tillvaro, blott då och då störd av sommargäster, som med Stockholmarens på landet finkänslighet trots förbud trava på mina hällar, ja, komma in på min gård och gapa på mig. Vore jag Louis XIV, skulle de få hjälpa mig vid min lever och organisera något slags livvakt. Men jag är endast skald och är van att hjälpa mig själv. Min sista resa är den till Lappland, vilken skall göras om snart nog.
De sista åren äro kanske de händelserikaste, men min finkänslighet förbjuder mig att göra mer än ovanstående antydningar. Sekelslutets historiografer skola tvinga edra barn att subskribera på gottköpsvolymer om min enkla livsgärning och nästa sekels början skall se en vacker hoptiggd minnesvård resas på den gård, som en gång var min. I dess skugga skola framtidens sommargäster spilla sina äggskal och slänga sitt tidningspapper och för barnen hopstava den halvt obegripliga inskriften om någonting som är onödigt att ha reda på.
Mina memoarer äro ej avslutade. Om det finns någon trasa kvar av mig om 20 år, skall jag närmare utveckla det som nu möjligen kan tyckas ofullständigt. Med den glada förhoppningen om detta böra de få åren löpa snabbt för läsaren.