Ett år bodde jag på Söder i Stockholm — Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjärnasgatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vet ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om mornarna vanligen fann tiden lång i det redskapsmagasin, där han stal sig in varje kväll, och som redan klockan sex troget befann sig på sin post utanför utskänkningen, fast han genom lång erfarenhet visste, att den ej öppnades före 8, men närheten värmde redan, och på det hela taget tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så där medvetet på en ganska höggradig modern kultur.
Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm och jag gjorde mig ingen brådska, där jag strävade uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i tankarna att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av, och om några ögonblick fick jag syn på en skylt över ett så kallat Trillin i jordvåningen av ett hus. Där stod med röda bokstäver i en transparang ett enda, men lockande ord: Ringkastning.
Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner. Klockan var ju bara barnet och hustru min var på teatern, vilken parentes hör till historien. Jag såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia, vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag klev alltså in.
En samling människor av tämligen lika kvalité utanför en disk. Innanför en herre med sitt levebröd, en träskiva, fullsatt med pinnar och där bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos där också: cigarrmunstycken, tändsticksställ, kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor, notesböcker och som högsta vinst en väckarklocka.
Jag observerade, medan jag väntade på att få kasta, att högst få av de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar för 25 öre.
Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco, så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar, dosor, tändsticksbehållare, blyertsetuin och andra underliga ting. Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är roligt längre?
— Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok, skall jag spela.
Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att flytta vinsterna över till min hög och ersätta de tomma nummerna med nya juveler.
Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.
— Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan omkring jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista kastet, d.v.s. min sista femöring.