— Dä bra! Följ med bara!
Vi avtågade.
— Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i klädväg.
Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett.
Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.
— Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här kortvarorna. Dä bleve bara brak å förhör å rannsakningshäkte, å i såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få ett nyfött barn fällt för rån å hemgång å motstånd mot polis, så hänn får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.
Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.
— Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här söndagsgåbortkostymerna?
— Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.
Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag. Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den väl nu avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna, som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygheten försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckkuddarna.
Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.