— Jag såg ett färskt rävspår i dag! sade han plötsligt. Jägarintresset rann till mig och inom kort var Stikå-Anders i berättartagen. Under vintern hade han tagit två mårdar levande och skjutit tre uttrar i saxen. En flock på trettio stycken tjädrar höll till omkring Krångdalen och järpe var det också gott om. Men de voro förbjudna nu, så det — — —
Hur han kunnat ta mårdarna levande? Å, man räcker bara fram vanten åt dem, där de sitta i hålet, och drar tillbaka fingrarna tämligen fort. Se, mården är av det slaget, att käften går i lås när han biter och sen är det bara att ta honom om nacken. Man kan också sticka in tummen i halsen på honom och klämma till om strupen med de andra fingrarna. Det hade han gjort flera gånger. Se, mården har så liten munhåla, att den blir alldeles fylld av tummen och då kan han icke bitas. — Hm!
Vi möta en gammal man, ett barn och en ung kvinna. Hon har svarta ögon och svart hår och ser ut som hon hade tattarblod. Hon slår ned ögonen och ler, då vi hälsa. O, min ungdom!
Vägen slingrar fram mellan berg och över tjärnar, där martallar vrida sig i stränderna, medan höjderna runtomkring taggas av torrfuror, som höja sig över den friska skogen. Det mörknar, snön faller alltjämt. Bergen sluta högt uppe bland tunga, snödigra moln.
Det blir kväll och vägspåret försvinner. Stundom springer Stikå-Anders framför hästen och söker i snön. Ibland gör han en lov inåt en tjärnkant och ropar något som jag icke förstår. Men Zorn förstår honom, och plötsligt blixtrar ett ljus därborta, svagt och ibland försvinnande. Det är Krångdalens fäbodar. Men än är det ett bra stycke väg dit.
Zorn talar om sin fiskarstuga, som han håller på att bygga vid älven. Den skall bli färdig till våren. Stikå-Anders faller in: — Då fåmi nug nid prisä å sildn, då du byrå a lådim! Vilket betyder: Då få vi nog ned sillpriset, när du börjar i vår!
Vi tala om vägen och om en del upplysningar vi fått om dess längd, vilka ej överensstämma med verkligheten. Och Stikå-Anders filosoferar: — Vet an int nod sjov, int ä värt fråg nån eller!
Alldeles min filosofi!
Nu svänga vi uppför en backe, förbi några härbren och stanna framför en stuga, där en vänlig eld lyser ur fönstren. Vi äro i högkvarteret för timmerdrivningen omkring Krångdalens fäbodar.
Vad skall jag berätta mera? Hur människor kunna äta, vet ni, men jag vill berätta om Drändj-Karls fiol. Drändj-Karl är en Färnäspojke, som äger en riktig fiol och en konstnärs förmåga att sköta den. Han märker timmer häruppe om dagarna, men på kvällen kommer fiolen fram. Och han spelade för oss.