Nu vet ni, att på dåliga fioler ljuda endast strängarna. En sådan fiol har ingen själ. Men Drändj-Karls fiol hade det. Medan strängarna ljödo, lät det inne i fiolen som sus i talltoppar, fast det klang samtidigt. Vårt svenska furusus håller för resten på att bli omodernt. Skalderna ha glömt det medan de hållit på att dyka omkring i sina egna grumliga själar. Ånej, inte alla skalderna. Lite rättvis skall man väl vara!
Det är som sagt skillnad på fioler. Somliga äro bra nästan genast då man köpt dem på Österlånggatan, men sådana äro räknade. Somliga äro förstås gamla och gjorda av virke ur gamla klockstaplar, där klockringningen och darrningen gjort det omöjligt för trämask att frodas. Andra äro beskaffade som Orsapojkens fiol. Var gång han spelade blev det slagsmål, och vad var då naturligare än att han dängde fiolen i skallen på den närmaste. Den gick sönder och limmades ihop igen och efter varje slagsmål kom det bättre ljud i honom. Men när Orsapojken blivit en gammal man och fiolen så småningom hoplimmats av många hundratusen bitar, spelade gubben en kväll en långdans. Och då slagsmålet började, drev han fiolen i huvudet på närmaste gubbe, men då vart det bara sågspån av fiolen. Ty det finns en gräns även för fioler. För människor finns det också gränser.
Drändj-Karl spelar. Jag kan inte påminna mig ha njutit av några europeiska trollkonstnärers spel så mycket som av hans. Det var några gamla polskor, där rytmen tvingar till dans, medan melodin gömmer skogarnas hela melankoli. Jag tycker att våra gamla polskor äro så beskaffade. Det klang i fiolen, men när han vid något stråkdrag rörde vid fiolens själ, klang det också i stugans furuväggar. Zorn sade: — Det är, som om man sutte i en tunna!
Och han frågade Drändj-Karl: — Om du skulle komma hit i morgon kväll och finna stugan tom och fiolen borta, vad skulle du tänka då?
— I far full emat a di då! Då far jag väl hem till dig!
Varför finns det så mycket musik i Dalarne? Det finns nog musik i hela Sverige, men det tyckes vara en självklar sak häruppe, där alla spela och dansa vackert och som jag inbillar mig att musik och dans böra göras.
Vad överträffar en kväll med musik och visor och muntra historier? Jag tänkte nu närmast på kvällarna däruppe i fäbodarna. Fjärran från konstlade människor och växlar och telefoner, medan snön faller över stugor och härbren, på vilkas dörrar jag läser namnen på kullorna som levde häruppe för 400 år sedan.
Nu är det natt. Elden har slocknat i spiseln och mina kamrater sova. Jag kliver ned från min sängplats under taket och går naken ut på förstubron. Fäbodarna äro tysta och timmerkarlarna sova efter sin arbetsdag. Endast från en stuga lyser det. Jag ser icke fönstret, men bakom en svart knut fladdrar ett sken ut över snön och gnistorna ur skorstenen irra omkring några sekunder som husvilla stjärnor, innan de drunkna i det blå mörkret. Men snön kyler vasst under fötterna och jag går in. Nirvana.
Nu är det morgon och solen kastar gnistor på snön och luften är hög och blå. Nu kokar snart potatisen och medan vi vänta på den ta vi vars ett par av de vackert svängda skidorna som stå mot väggen och vars ett par av de vackert skulpterade stavarna och glida över snön ned mot härbrena och läsa de vackert skurna årtalen på dörrarna och söka tyda minnena som generation efter generation lämnat efter sig på de ännu friska stockarna. Och när vi ätit vår sill komma slädarna fram. Färden går genom skogen ut på tjärnar, där det gula timret ligger vackert i den blå snön och där märkningen pågår. Låt vara att det är något galet med timmerdrivningen och att skogen försvinner, men vackert är det och liv att se på. Jag tror för resten att våra barnbarns barnbarn få igen skog nog för att kunna avverka den. Ifall det kan vara en tröst. Skogen kan nog inte dö.
Uppe i en backe ligger en timmerkoja. Där äta karlarna just middag och där leva de det liv jag föreställer mig att våra förfäder levde, då Ansgarius kom hit och predikade omanlighetens religion. På ungefär samma sätt måste de ha legat omkring härden och sett röken stiga genom fånget. Där på väggen hängde bågarna och yxorna och där uppe på britsen lågo kvinnorna med tvillingar vid brösten och grälade eller skrattade högt, så att de starka tänderna lyste i eldskenet, medan ögonen glänste genom det vilda håret.