Då jag tänker på Krångdalen, blir staden med dess trånga gator ett fängelse med trista korridorer, dit ingen sol når och där folk springer omkull varandra för att komma först till något vederstyggligt.

I Krångdalen är jämlikhet och broderskap och gud vet om inte en god del av Dalarne har en läggning åt det hållet.

Ett vill jag minnas: Människornas ansikten som lyste upp för var gång
Drändj-Karl rörde vid fiolens själ!

LOFOTEN.

Commonwealth backar ut från den väldiga Narvikskajen, vrider sig bullrande babord hän, glider mellan pråmar och malmbåtar ut på fritt farvatten, så full speed, och med 11 knops fart svänga vi ut på Ofotenfjorden. Ty gudarna äro vid gott humör, järtecknen äro gynnsamma och jag skall få se Lofoten.

Det är en strålande vintermorgon och de vita bergjättarna som på båda sidor om vår väg resa sig ur fjorden, då och då gömmande hjässorna i solbelysta moln, glänsa och blända. Vilda och sönderrivna, taggiga, förvirrande i sin formlöshet, försvinna de i ett kaotiskt blått och purpurskimrande dis, som består av topp vid topp med evig snö och moln och glaciärer och sol och skuggor — var slutar verkligheten, var börjar sagan? Borta är det befriande lugnet jag nyss njöt bland Lapplandsfjällen inför ödeviddernas mäktiga allvar och stora linjers tigande skönhet. Här tyckas sprängda kraterväggar och stup och obestigliga, spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna och krypa som löss utmed fjällsidorna. Visserligen vet jag, att vetenskapen lämnat de katastrofistiska teorierna åt sitt värde och att allt detta kaos av granit bildats genom jordskorpans sammankrympning på samma sätt som ett äpple blir skrynkligt, och jag tycker att detta är en mycket ståtligare och vackrare förklaring än även den mest poetiska, men det behöves ändå litet arbete för att helt och hållet kunna frigöra sig från skaldernas fördärvliga inflytande.

— A real hell of toothpicks, is'nt it? säger den engelske kaptenen som för första gången är här uppe efter att förut ha nöjt sig med bogsering mellan Tilbury och London. Hur han tog Commonwealth långt in i Vestfjorden utan lots, är en annan historia, men hans lugna min förklarar det.

Vid horisonten i väst till syd resa sig två violetta stöder ur havet. Det är öarna Store och Lille Molla utanför Vaagö, och därinnanför ligger Svolvær, resans närmaste mål. Utanför Bærö möter oss Atlantdyningen, och en del av sällskapet bleknar av efter hand. Jag kan inte hjälpa det, men en sjösjuk gör alltid ett komiskt intryck på mig. Hans blick blir alltmer profetisk, han ser in i den fjärde eller en ännu högre dimension, tills han plötsligt känner sig kallad och störtar till relingen. Även den lustigaste anekdot gör intet intryck på honom. Jag har stått vid sidan av sjösjuka, och medan deras inälvor efter hand slukats av det giriga havet, har jag sökt ge dem en liten ersättning och en ljusare blick på livet genom att servera dem historier som det verkligen varit humor i, men utan resultat. Det ser snarare ut som om humor skulle äckla dem. Men sådant är förlåtligt häruppe, där till och med glaciärerna kalva.

Medan sjösjukan härjar nere på fjorden, stå fjällen oberörda av de små människornas kval. Där stå Tötta och Skjomtind och Stetind och Tiltornet och många andra jättar så där mellan 2- och 5,000 fot. Trots sina modiga 6 fot känner man sig tämligen liten till växten. Man känner sig nästan tillhöra turisternas fördärvliga och gapande kategori, om man också inte njuter med ledning av röda böcker. Jag vill inom parentes tillägga, att innanför Commonwealths reling fanns ingen turist. Vi voro endast engelska sjömän och folk med hemortsrätt i Nordlanden och Lofotenbor och jag som verkligen har andra än turistintressen. Jag ville se nordlandsbåtarna arbeta i det hav som skapat deras nobla linjer, emedan jag själv äger och värderar en nordlandsbåt. Dessutom ville jag se folket i båtarna. Commonwealth behärskades dessutom av sina passagerare, under det att turister behärskas av båten och traden och tiden och lära sig lika mycket, vare sig de stå på kommandobryggan och störa mannen vid ratten eller man slår en ända om deras magar och låter dem släpa i kölvattnet.

Det är ebb. Ur havet stiga tångbevuxna grund med silverränder omkring, och mot den svartgröna klibbiga grunden lysa de vita ejderhannarna. Skarvarna sitta där också som silhuetter och verka hedendom och fornnordiska ornament. Tejstar nicka och grisslor surra omkring båten. Allt är liv och härlighet och för en man som är van vid Östersjön och tycker om ejdern, är Lofoten ett himmelrike. Motvilligt simma paren ur vår kurs eller lyfta för att slå ned bland flockar på hundratal, som ligga i säkerhet några alnar längre bort. Norge har skött om sin ejder.