Nu äro vi vid Vaagö och gå in i Svolværs hamn. Hela Svolvær är nere på bryggan. Bland hopen av fiskare stå några sjölappar, en bleklagd degenererad ras, som saknar våra lappars intelligenta drag och vackra kroppar. Svolvær är vackert mot Vaagekallens bakgrund med dess fantastiska klippformationer. Det är en hel liten stad med grå och gula och gröna hus och är centralpunkten i Lofoten.

Dit ha målare kommit och sökt måla Lofotens karaktär. Bäst har Gunnar Berg lyckats, ty han var född där och förstod folket och båtarna. För att kunna måla Lofoten är det nödvändigt att vara sund i själ och kropp och stark och förstå vad som menas med en nordlandsbåt, vilket är detsamma som att kunna sköta den. Man måste älska dess linjer och förstå varför man älskar dem. Och därtill måste man förstå fjällens historia för att fatta deras karaktär, ty skönt blir endast det förstådda, ej det märkvärdiga. Gunnar Berg förstod det där, men hans liv blev kort och Lofoten kräver ånyo sin man. Lofoten består av fjäll och nordlandsbåtar och fisk och blonda starka människor och det är vid gud inte lätt att reda ut allt det där.

Nordlandsbåten ja! Den har mycket av en vacker löpskidas karaktär. Dess bord äro tunna och den går snabbt och följsamt som en orm i sjön, då den länsar för sitt råsegel. Så voro våra vikingaskepp inrättade, då vi erövrade England och Frankrike och hela Europa (för att tala skrytsamt). Den kan också kryssa, men den farten är farlig, och man lär sig icke handgreppen och allt det invecklade maskineriet på en dag. Men vacker är seglingen och nordlandsbåten är ädlingen bland båtar, där den snabbare än vilken båt du vill klyver sjön för akterlig vind. I aktern sitter hövitsmannen och styr och för honom gäller det i storm att icke låta seglet slå back, ty det betyder stjälpning. Du förstår att det icke var fega män som sökte sig över till Island och Grönland och Vinland det goda med de båtarna. Förstäven verkar som då en man med av självkänsla höjt bröst går fram mot en fiende och vet att han skall segra.

Havsfisket kräver en serie storlekar av båten för olika ändamål, från den minsta — kjæxen — till den största — femböringen. Mellan dessa ligga halvtredjerummingen, trerummingen, halvfjärderummingen, firerummingen, halvfemterummingen och ottringen allt efter antalet tofter och årtullar. Jag räknar upp detta, emedan det intresserar mig själv.

Men i Svolvær mötte oss också ett annat slags kultur. I stället för fisklevertran flöt champagne och bordeaux i stora floder, och där jag hade väntat att en karg natur skulle medföra försakelser och umbäranden av alla slag, föllo ripor och torsktungor (delikatess) och sydfrukter ned som från himlen. Och älskvärda kvinnor talade om Ellen Key och kåserade om Strindberg, Heidenstam, Hamsun, Ibsen, Björnson, Aanrud, Kinck — medan torsken, kulturbäraren, stimmade runt omkring Vaagö, omedveten om att det i alla fall är han som sätter oss i stånd att äta så, dricka så och tala så.

Och en timme senare somnade jag under en ejderdunsbolster vid läsningen av Lofotpostens underrättelser om fisket:

Onsdag.

Reine: Smaagarn 120 — 700 — 300, tonætters Storgarn 150 — 700 — 250, Natliner 40 — 400 — 180, Dagliner optil 200, Skøiter 150 — 600, Fiskedampskibe 800 — 1,500. Fisk 25 — 27, usløjet 32, Lever 20 — 23.

For Risvær skal der efter Forlydemle være fisket rigtig gott optil 400.

Jag begrep inte ett dyft.