Det låg något hemlighetsfullt, just av det som människor tycka om, i Emån och småsjöarna därnere. Och vi hörde talas om malen, som likt ålen gick upp i land, men malen tog får, under det ålen endast skattade ärtåkrarna. Men av malen fångades ibland bjässar på 10 pund, och vi barn tittade på dem med en blandning av vidskeplig fruktan och beundran.
Malen fångades av bönderna på jättekrok med påhäktad död kattunge. Med huru mordlystna blickar betraktade jag icke vår stora katt, på vilken man väl skulle ha fått något gigantiskt i malväg. Men det stannade vid bara avsikten, som det oftast händer med de stordåd, som människorna ämna företaga sig.
Vid denna tid fick jag min första kniv. Det var ett ögonblick i mitt liv, som jag sent glömmer. Bladet var av något järnbleckliknande ämne och skaftet var av anilinfärgat trä.
Jag och min lille bror hade beordrats att hämta mjölken från ett närbeläget skogstorp en mörk höstkväll. Det var oroliga tider i Småland just då, ty Hjert och Tektor, de båda mördarna och stortjuvarna, hade sluppit lösa, och litet var stängde sina dörrar väl om kvällarna. Jag gick och talade lugnande ord med min bror, där vi läto krukan dingla mellan oss på skogsstigen, medan det susade hemskt i talltopparna över oss.
Jag hade kniven uppfälld, ty när som helst kunde ju en bov rusa fram och beröva oss mjölk och juveler och plånböcker. Jag talade mig varm och gestikulerade och högg kniven rätt genom handen på bror min. Det blödde förfärligt, men vi voro övertygade om vapnets duglighet. Jag slapp dask vid hemkomsten, ty det hela hade ju bara varit en yttring av självförsvarskompetens.
I skogen växte lingon om höstarna. Vi smålänningar plockade icke lingon, vi repade dem. De hette kröson för resten. Och på fällorna och banvallarna växte smultron och hallon.
Vad världen är stor, då man är liten! Vi klättrade över bergen en kvarts fjärdingsväg och inbillade oss vara fjärran från hemmet. Vi gjorde oss stugor i bergskrevorna och sutto där tills mörkret kom med mystik och skrämsel. Ibland fingo vi fara med till Högsrum. Det var en herregård, där Emån flöt förbi med lax och mal i. Det var ett sagoland, ett sagoslott med alla härligheter magasinerade. Gamla tapeter med riktiga tavlor i mönstret och en trädgård med bigarrå och allt som bör finnas i ett Schlaraffenland.
Och vi tittade undrande på engelsmännen, som om somrarna kommo dit och metade lax på fluga och voro klädda i knäbyxor alldeles som barn och talade som papegojor, fast inte så begripligt.
* * * * *
Nu kom livets allvar. Skolan började. Jag inkvarterades hos en gammal arrendator eller kanske hemmansägare, ett original av prima kvalité, och till rumskamrat fick jag hans dotterson. Barn ha stundom idéer. Vi voro rika på sådana. Gubben sov middag med stor precision. En dag, då han låg på sin soffa och snarkade, tog jag ett kol, ett löst kol ur spiseln och målade om gubben med så raffinerad försiktighet, att han ej vaknade. Han sov visserligen som ett paket, men ändå —. Jag förbigår scenen, då han sett sig i spegeln och fattat situationen.