Ett annat brott var mitt tillvägagående med hans gummas största julost. Jag kom in i skafferiet och fick korn på osten, grep kökets största kniv, högg in i osten och lät kniven gå några varv i innanmätet med angreppshålet som centrum, varefter hålet smetades igen med smör ur en närstående smörbytta. Då gumman klöv sin ost föll den i några dussin delar, mögel hade angripit den inifrån och osten var förstörd. Det blev förhör och jag erkände. Jag fick stryk, och sedan har jag aldrig behandlat ost på det sättet. Stryk är uppfostrande.

Sedan jag kroppsligen misshandlat min rumskamrat några gånger, fick jag flytta. Jag var ett elakt barn. Jag kom till skolläraren.

På den tiden gick en stark religiös väckelse genom socknen, och skolläraren ansåg det förmodligen comme-il-faut att ansluta sig till rörelsen. Han var så religiös, att han vid varje sked soppa eller varje knivblad fastare föda — ty han åt naturligtvis med kniv — suckade: "Tack käre Gud!"

Kanske hade jag vid det här laget varit adopterad av Waldenström eller åtminstone varit vinkelpredikant, om icke min sunda natur reagerat. Jag måste gå med på s.k. böner, där någon idiot talade. Vi skolbarn hade begåvats med var sitt exemplar av Sankeys sånger och fingo på bönerna sjunga i kör med bassarna. Stämningen blev stundom så stark av suggestion och antisuggestion, att vi gräto. Jag var visserligen bara 7 år, men jag kan ej påminna mig ha sedan känt någon så odelat hemsk sinnesrörelse som då. En blandning av extas och fruktan för det okända mystiska.

Dagen efter slogos vi med varandra och voro normala barn. En skolkamrat, som var 17 år gammal och på grund av bristande kristendomskunskap ej fått gå fram, hade brännvin med sig i skolan under timmarna och flaskan gick runt under det idioten-skolläraren med snörvlande stämma och gråtmild ton förklarade den oförklarliga katekesen.

Man har berättat mig, att de nutida förhållandena högst väsentligt skilja sig från de dåvarande.

Men en av de väckta drog mig under inflytandet av den heta nästan sensuellt religiösa extasen, som på grund av hettan i rummet, sången och de förvirrade, klagande bönerna tog oss fångna, så att jag måste gråta av en halvt salig, halvt hemsk rädsla.

Mannen hade stundom själv hållit föredrag och lagt ut ordet och jag hade fått en viss aktning för hans förmåga. Men så kom han hem på besök. På förmaksbordet låg en almanack i guldsnitt. Den påminde till det yttre om Sankeys sångbok. Han tog den, slog upp den och sjöng en av de populärare sångerna, under det att han låtsade läsa i den. Jag smög mig fram, och upptäckte att han till och med höll boken upp och ned.

Det var för mycket för mig, jag fattade då först begreppet humbug.
Jag har aldrig sedan gråtit på något läsaremöte.

Tiderna voro onda där nere i Småland just då. En mördare skulle avrättas vid Långemåla, som låg i närheten. Jag tiggde och bad att få gå dit och se på, men jag fick ej. Kanske var det riktigt. Jag tror till och med, att det var riktigt.