Tvärs över himlen, från horisont till horisont, står ett norrsken i fyra böljande blåvita band. Det knarrar under medarna och kölden biter i ögonlocken. Hästarna äro vita av rimfrost och min högra mustasch har frusit fast vid vargskinnspälsen, men nu äro vi hemma.
REVAL
Reval den 30/7 05.
Söndagsstillhet nere i Mejts salong. Gastarna spola däcket över mitt huvud och en av dem sjunger:
Gråt ej, om på det vida hav en enslig grav jag får. Du kan ej pryda där min grav med rosor och en tår.
Genom springan under skylightet ser jag ett virrvarr av master mot den varmblå luften och längst borta Reval med gamla svenska murar och torn.
Men över den gammalvärdiga stadens grå och röda silhuett skrika Alexander-Newskijkatedralens fem barbariskt gyllene lökkupoler, att det gamla svenska Reval vid vårt gamla svenska hav nu är en av trösklarna till Orienten. I väldiga slupar passera ryska matroshopar på väg till staden. På piren mitt emot oss hojta vodkastinkande kuskar, höljda i lumpor av orientaliskt snitt med pärlstickade skärp och låga, på mitten åtsnörda stormar. Estniska bönder med vilda skägg och obarmhärtiga ögon hänga över vedskutornas relingar och bekika de ryska bönderna i röda blusar som ro stenlastade båtar, besläktade med nordlandsbåten och dschonken. På kajen bakom vår blågula fladdrande duk stå Yachtsmän och tala tyska, ryska, estniska och beundra vår båt, ty den är ren och fin, ädlingen bland yachterna i klubbhamnen. Ville jag, som jag nyss gjorde, klättra upp i klubbhusets flaggstång, skulle jag kunna se en rysk eskader ute på redden, farlig att skåda som ett rövarband på en sekundateater, och bakom den utanför sandrevlarna en kappsegling — ty det är söndag och frisk bris.
Sådan är ögonblickets situation.
Det ligger en viss tjusning i att okänd, utan idiotiska guider ströva igenom en gammal stad av Revals valör. Och dess valör är mycket hög. Jag ville smeka de gamla husens buktiga, av århundradena adlade linjer. De växa ej brutalt upp ur gatan utan deras väggar äro en omärklig fortsättning av den. Det nyas, det oanvändas stelhet är borta och hemmets värme och åldringens överseende slår emot dig i varje hörn. Deras kanter äro rundade som i avsikt att ej skada dig. Och gotikens längtan uppåt stämmer dig till poesi. Tag bara kärleksfullt i de gamla dörrhandtagen som nötts av generationer och stig aktsamt på trappstegen, dem århundraden ha slipat med alla slags steg, rädda, djärva, värdiga, sorgsna.
Du stiger in på gamla gårdar, där varje kvadratfot är en dikt, en historia om allt av himmel och helvete som kan rymmas i en själ. Bry dig inte om soporna, om stanken, om trasorna och fattigdomen. Men se in genom något litet fönster, om ditt öga hittar genom geranierna och Kristiblodsdropparna. Bakom vart och ett sitta människor i de små rummen och vänta på döden. Strumpstickorna klirra mot varandra, man älskar, man äter, som man älskat och ätit därinne i många hundra år. Det är som då jag står i skogen och ser på en myrstack, som halvsover. Det sysslas därinne, man släpar på ett gammalt nött barr, en takbjälke eller en gammal kär möbel, alldeles som du flyttar en länstol i ditt rum.