Jag hör icke bullret på gatan bakom mig, där jag står med ansiktet tryckt mot rutan. Jag bryr mig ej om de fulla kuskarna eller småstadseleganternas sladder eller kvinnornas fnitter på trottoaren. Jag lyssnar till tystnaden i själva muren, och till sorlet av skuggorna som jag älskar att skapa därinnanför. Kanske dog någon av min egen släkt därinne. Han slogs som en djävul under den tappre grev Pontus och roffade åt sig så mycket av bytet att han blev en välbesutten man, och blev kär i en halvvild estnisk bondflicka och gifte sig och lade bort soldatmaneren och dog som jämförelsevis hederlig borgare just i den här kammaren. Requiescat in pace!
Med mössan i hand går jag in i den gamla domkyrkan. Under de nötta golvstenarna sova våra gamla slagskämpar, ädlingarna från 1500-talet, som voro gentlemän av sin tid utan näsduk, ty de snöto sig i fingrarna och ströko av på de vackert stickade skörten, medan de höviskt konverserade med sina ädelborna damer, på vilkas spetskragar lössen kröpo i väldiga processioner. Sådan var tiden. Jag tänker mig den gamle fältöversten Karl Horn och hans gemål, som okunniga om vår tids ondska sova under stenen som jag trampar på med mina moderna gummiskor. Jag tänker mig honom med dödmannens stränga och hemlighetsfulla min och de uttorkade ögonhålorna skådande in i det som ännu är gåtor för de nu levande, med handen på det vackra värjfästet och rocken gulnad och skör som fnöske. Och i kistan bredvid hans gemålen, ur vars sköte en ny gren på det gamla stamträdet växte fram, frisk och grönskande. Jag vet ej, varför jag vill stryka hennes döda stenpanna med min levande varma hand — det är ett slags hälsning både till de döda och de ännu ofödda släktena — kanske också en hälsning till min egen mor — vad vet jag?
Här ligger Pontus de la Gardie med kung Johans dotter vid sin sida på sarkofagen. Hon är vacker och mild, han är hård och obeveklig, men med knäppta händer vänta de på samma förintelse. Över dem skymmer det i de grå valven. På väggarna hänga vapensköldar av ätter, vilkas namn nu äro halvt bortglömda i det gamla fosterlandet. Luften är tung av minnen och dammet som virvlar i solskenet är som om det vore upprört av mäktiga vingslag från de gamla seklernas jätteörnar, som osynliga kretsa omkring däruppe under taket med kronor om halsarna och svärd och äpplen i klorna.
Jag är ingen Bædeker och min mening är icke att föra någon staden runt och slösa med gamla minnen, dem jag helst behåller för mig själv. Jag vill endast upplysa om att i Schwarzhäupterhaus finnas goda porträtt av våra svenska regenter från Gustav Vasa till och med Ulrika Eleonora. Två porträtt finnas av Karl XII, av vilka det ena föreställer någon engelsk barnkung. Jag skulle kunna beskriva vaktmästarens suveränt överlägsna min, då jag förklarade att det ena icke är äkta. Men äkta var hans vaktmästarlogik, då han invände: Wenn das Eine echt ist, muss auch das Andere echt sein.
Han var tydligen ein echtes Schwarzhaupt.
Jag går på måfå in genom en vacker femtonhundratalsport i ett vackert hus och går uppför en trappa. Det är kanske ingen trappa, utan en stege, som man slagit sönder och satt ihop igen och vridit i spiral. Det stinker av smuts, det är kolsvart. På små dörrar i våningarna läser jag estniska, gamla svenska, tyska och ryska namn. Sopor fylla hörnen, blecksaker, buteljskärvor, trasor, ben, träbitar, och själva skymningen luktar snusk. Jag har föresatt mig att gå ända upp på vinden, om också en bov står bakom varje dörr. Jag kommer in i en familj, som inte kan mer än estniska utom husmodern, som kan litet tyska. Och genom att använda min tyska och blanda upp den med finska lyckas jag förvärva mig så mycket förtroende, att jag icke blir utkastad. Jag blir till och med bjuden på öl av husfadern, ty jag är svensk, och husmoderns mormor var svenska. Varifrån? Visste icke!
Jag reser ut ur staden till Katharinenthal för att äta middag. Där finns Peter den stores lilla hus och jag beskådar hans sängkammare, där han sov med sina kvinnor och sina tre adjutanter. Jag gråter nästan, icke av rörelse, ty jag är icke ryss, men något av storhet låg i alla fall över sängarnas enkelhet och hans tofflor, som han glömt att taga med sig i graven. Jag skulle gärna ha velat träffa honom personligen.
Jag åt middag med vodka, stäppgräsvodka, som egentligen bör slås på kläderna, ty det luktar av stäppens hö och något masurka, jag åt Borschtschxstswsch, en härlig soppa, och ryska gurkor, med vilka änglarna borde livnära sig. Jag drack kaukasiskt vin och talade ryska med slavarna.
Jag har nu varit i Reval i tre dagar och i natt segla vi till Wormsö.
Jag tror mig ha studerat Revals karaktär tillräckligt för att bilda mig ett omdöme.