Bara uti hit hamne hövan I inga räddoa fer inga vär! (Men här i hamnen behöver ni inte vara rädda för någon storm.)
Mitt i natten gå vi ombord igen för att sova. Skummet ryker över jöllen och stormen tjuter i vanterna. Men vi bara längta till morgondagen och våra släktingar i land.
* * * * *
"Um Geesa givor en vikar, så ska skrävlinga bli tiner!"
Detta är ett ordspråk som användes då man vill underskatta en karl, och betyder fritt översatt: — Om gud låter mej få en säl, ska du få framfötterna!
Framfötterna äro nämligen intet värda. Men Odensholmarna visade oss de riktiga framfötterna, för att nu för en gångs skull göra en ordlek.
Deras stugor stodo öppna för oss, och vid måltiderna bullades allt upp. Vi drucko tremännings öl ur trästånkor, där träet hade insupit ölets själ så att kanten kändes stark och god att suga på. Torsken doftade och brödet doftade.
Vägg om vägg med oss röktes torsken, där den hängde på sina takstänger, jag måste sätta mig där och teckna interiören och låta mina kläder supa in den hälsobringande röken som sedan generationer trängt in i takbjälkarna och gjort dem svarta och vackert blanka.
I stugans fönster står en underlig växt i en kruka. Jag frågar, och får veta att det är kajennpeppar — "för att ha i brännvinet, när karlarna blir livsjuka".
De karlarna, de äro sig lika, till och med på Odensholm! Kvinnan som upplyste mig om kompositionen verkade stenålderskvinna och hade antagligen fått klart för sig att endast karlars sjukdomar kräva brännvin och kajenn!