Vi gå omkring på gårdarna. Plötsligt se vi en levande silhuett mot luften. Det är en pojke som är uppe på stegen för att se efter i havet om någon behöver livräddning. Då får jag reda på, att Odensholmarna i år ha räddat 4 skeppsbesättningar utan att få en kopek för besväret. Det är en herr Gut i Reval, som tydligen kan lämna upplysningar om, vart pengarna tagit vägen.
— Inte begär vi pengar för sådant, men då det betalas ut pengar, varför skulle vi inte få dem?
Jag lovar att påminna herr Gut. Jag hoppas att han får läsa det här.
På väggen i en stuga läser jag följande nyårsgratulation med teckningar: 1905 "Ett gott nitt år, att fiskar får som ingått år.
"Gud må giva lick och hels åt folk å kriar te trivas i år: och än själar och alar mä vintån fås."
Jag går omkring och njuter av allt detta liv. Jag beundrar takens drakhuvuden, som påminna mig om vikingafejder och allt vårt svenska bohemeri som lever kvar hos oss än trots allt.
Jag går upp till fyren och beundrar ryssen som vaktar den och som går omkring ensam och oförstådd och skrämmer urinvånarnas ejdrar genom att spruta hagel över de små gölarna i månskenet.
Jag beundrar kvinnorna som jag möter, magasin för hälsa och sundhet. Jag ser ut över havet och gläder mig åt landskapets fina och förnäma färg, fina grå och gröna och violetta toner. Jag går in i en stuga och beundrar barometern som hänger i taket. Materialet till den har måst hämtas på fastlandet. Jag beundrar de friska barnen och kvinnorna och förvånar mig över att det icke har blivit inavel på en så avsides liggande ö.
— Men vi tar från fastlandet. Sade man mig. Då kan jag förstå.
Vad skall jag säga mera? En gång skall jag komma tillbaka till
Odensholm och bo där. Jag hoppas att de sju familjerna, Brus, Grejs,
Nibondas, Marks, Erkas, Nigårds och Stavas icke betrakta mig som
främmande.