Jag ber mina läsare skicka svenska böcker till dem. Adressen är t.ex.
Brus
Odensholm
Estland.
Albert Engström.
EN JULAFTON I UPPSALA.
Jag ämnade tentera i grekiska i februari och måste tillbringa julen i Uppsala för att icke förlora tid hemma på landet genom festande, dans och slädpartier.
Endast den, som fjärran från sitt hem julat i den staden, kan sätta sig in i stämningen. Mellan husraderna lyser det tröstlösa vemodet ur lyktorna, och inne i de små studentlyorna ligger det ännu hemskare och dystrare. Stjärnorna, som gnistra på den svarta himmeln över den lilla staden, ha intet att göra med barnens muntra och sprakande julstjärnor, som tindra över lustiga julbloss och rykande hästar, medan bjällrorna klinga i en rytm, som bådar dans. Och den vida slätten runt omkring är arktiskt öde och full av mörker. De få ljusen äro som lanternor på infrusna fartyg.
Men inne på Gästis sitta de stackars hemlösa i de skummaste hörnen, en och en, och drömma vid sina fattiga toddar om lackdoft och julgransglitter.
Jag skulle alltså jula i Uppsala. Vi voro två, som skulle dystra till tillsammans, den gamle Ernst Fridolf och jag.
Jag kinesade hos honom, ty jag vågade ej gå till min egen lya, där en arg städerska krävde pengar, och där ved varit en okänd lyxartikel sedan flera dagar. Jag kinesade på Ernst Fridolfs soffa, ty i Uppsala ligger värden i den bästa sängen. Vi hade ingen ved, men lampan hade olja och värmde på sitt vis. Jag fick hölja in mig i Ernst Fridolfs virkade sängöverdrag, en vintergata av bomullsstjärnor med mellanrum stora nog att få en hand igenom, men det räckte två gånger omkring min magra juniorkropp, och var turen god, täckte yttersta lagrets stjärnor det inres mellanrum.
Det enda som kom mig att se livet i ett någorlunda rosenrött skimmer var, att jag ägde en femma, vilken skulle räcka för oss båda under vilo- och festdagarna. Tobak hade vi. Frukost, biffstek och porter, fingo vi på krita på det lilla Concordia. Resten skulle nog vår herre sköta om, och under mellandagarna skulle vi hälsa på farbror Yxlöv.
Farbror Yxlöv kräver sitt särskilda kapitel. Han var avlägsen släkting till Ernst Fridolf, mjölnare i goda omständigheter och bodde ungefär en mil utanför staden. Han var ett gammalt original, som på sin väg genom livet listat ut en hel del saker. Han kunde allt och var traktens faktotum, finsmed, finsnickare, kvacksalvade litet och kunde sätta trädgårdar i gång som ingen annan. Hans enda huvudfel var, att han tyckte om ett glas ibland, men detta är ju en allmäntmänsklig egenskap. Mot följderna av överdrivet festande hade han ett medel, som ej bör undanhållas läsaren. Innan han tågade till kalaset, drack han litet olja, ty han hade listat ut, att oljan på grund av sin lätthet alltid måste ligga i ett tunt lager ovanpå det han förtärt och dymedelst hindra spritångorna att stiga upp i knoppen. Han försäkrade, att medlet var probat och osvikligt.