Nu bör ni känna farbror Yxlöv till en viss grad.
Julaftonen kom, och efter en stadig frukost på Concordia gingo vi hem till vårt rum för att överlägga om, hur vår femma lämpligast skulle användas.
Det var smällkallt både ute och inne. Frosten satt vit på dörrlås och fönster, och man märkte ej, då en pipa slutrökts, ty andedräkten förvillade.
Att vi skulle köpa punsch för tre kronor, var en självklar sak. Resten skulle användas till julklappar, och dessa skulle tillfalla pigorna, som tjänade hos baningenjören, ty med dem hade vi åkt karusell på Feitska tomten, och de voro världens skönaste kvinnor. De brukade nicka åt oss från köksfönstret, då vi flanerade utanför järnvägsstationen, och sådant intresse måste ju belönas.
Vi gingo ut i julmarknaden. Ernst Fridolf köpte en sidenschalett för 1,25 och jag en s.k. bild att sätta på spegeln under den pighimmel jag förmodade vara draperad över den enkla byrån. Bilden var en porslinsdocka, klädd endast i en dansöskjol. Jag tyckte själv, att det var djärvt köpt, men studenter äro nu en gång för alla upplagda för lättare skämt. Det hör till ungdomen, och jag antar, att det är normalt.
Vi avlevererade dyrgriparna, sedan vi slagit in dem i mystiska jättepaket och försett dem med oändligt kvicka deviser. Baningenjören tog själv emot dem i tamburdörren. Hans panna lade sig i veck, och hans blick gick genom märg och ben, och vi rodnade ynglingens rodnad. O, du heliga ungdom!
Nu skulle vi fira vår ensamma julafton och köpte två liter punsch, Ulanders Fin de Siècle. Det började skymma, då vi väl installerat oss i vårt kalla wigwam.
Vi hällde upp vars ett glas och drucko under tystnad. Piporna glimmade. Mörkret smög sig in i rummet. Vi tänkte på dem där hemma, som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och hjärtan. Och vad skulle det bli av oss, lata som vi voro? Den lilla flik av luften, som vi sågo över bakgårdens snöbetäckta hustak, lyste giftigt blågrön av solnedgångens rester, och frosten på rutorna gnistrade.
Vi tände lampan. Vi eldade i spiseln med alla de tidningar vi ägde. Det var en kort fröjd. Om vi skulle offra en stol? Vi kunde gärna offra den där, vars ryggstycke alltid hoppade ur, då man lutade sig emot det. Det var ju en idé, och vi drucko för idén och plockade stolen isär. Vi måste spänta stickor ur sitsen, och efter uppoffrande av en halv tändsticksask flammade julbrasan. Ett dricksglas fotogen gjorde den till en lusteld. Det dånade i den spruckna kakelugnen, och den blev en tredje kamrat, en glad fyr som berättade historier och skrattade ett bullrande, smittande skratt.
Men vi borde allt gå ut och titta på folklivet. Vi gingo ned på gatan för att vika ut på torget — och där i hörnet sågo vi en figur, som vi kände igen.