Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från väggen och springer ut. Han smyger och tar bebetäckning av strandklipporna, gör några hopp framåt, då sälen är skymd av en sjö och står orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen med sig.
Den här sälen gör sig ingen brådska. Han är bestämt fel på något vis, tänker Henrik.
Så småningom har skytten nått Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar sikta.
Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och brus.
— Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig själv och börjar ladda om nedhukad bakom en sten. 'An hä väl fel, hefter 'an hinte dyker.
Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej. Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir det säkert begravning i Grisslehamn.
Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet större krutmått, ty sälen har hunnit några famnar längre bort. Han stöter ned kulan med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner och tar sikte igen.
— Den 'är gången skall jag hällt peta 'ål hi skallen på dej, din ståte!
Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet går i stranden.
— Vem hin hi 'äl —?!