— Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du Höstergren!
Matts Ers började med överlägsen min att kläda av sig och stod snart i bara mässingen.
— Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du börjar svälja saltvatten? Schål!
— Schål! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva sjön.
* * * * *
Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik och läser Östhammars tidning, då och då kastande en blick utåt havet.
— Men va hi hattan 'älsike hä dä där? Dä hä hen gråsäl himellan Loskäret hå 'älludden. Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i sjön?
Mor Stava tittar.
— Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker 'an hä liksom lite knollrig hi 'uvet.
— Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo visst 'älsike hä dä hen säl!